I tisdags när jag gick hem från tåget, snöigt och kallt som fan, kom en gammal tanke upp igen: ”Vad är det jag leker?”. Jag sitter här i min lägenhet och ”leker” liv. Jag vet inte hur jag ska förklara det på ett bättre sätt, men ge mig ett försök.
Det känns som att livet är en teater, vi ska alla passa in i denna teater. Vi ska ha en lägenhet, ett jobb, vi ska stå i vårt kök och laga mat, producera barn…som en mamma-pappa-barn lek när man var liten. Men, då var det just det – en lek! Och, det är det som jag inte kan komma ifrån nu. Jag känner mig astöntig i min lägenhet, kan inte riktigt koppla det som ”hemma”…utan som en lek, den där leken som ingen annan ifrågasätter, utan bara följer.
Att jag har denna syn på livet gör så att jag, som sagt, aldrig riktigt känner mig hemma och aldrig riktigt tar någonting på allvar. Allting känns bara flytande. Så overkligt och konstigt. Nästintill fånigt – vi leker ju bara mamma-pappa-barn för fanken! Detsamma gäller med alla traditioner, det känns befängt. ”Här sitter vi och leker jul, som ingen egentligen vet varför vi firar eller varför vi ger varandra presenter, och alla ser så glada och förväntantsfulla ut” – varför?! Skolan är en annan sådan sak, det känns också bara som ett spel för gallerierna. Inte för att jag inte tar studierna på allvar, för det gör jag verkligen, utan mest bara själva grejen.
Jag gillar egentligen inte att jag har dessa tankegångar, jag vill också vara inne i ett ekorrhjul där man inte ifrågasätter någonting, där man inte tänker utanför ramarna, utan bara accepterar allt och kör på. Så enkelt allting hade varit då!
Jag förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag menar, men jag hoppas ändå att jag inte är ensam om att tänka såhär!
